Så blev det då äntligen söndag… Med stort S.
Vaknade i morse av att du ringde. Från Hong Kong. Underbart! Första delflygningen hade funkat! När jag skriver det här är ni antagligen uppe i luften, någonstans över Tibet kanske… 13 timmars flygning. Det låter inte som någon jättehit. Undrar om ni flyger non-stop eller om ni ska ner och mellanlanda någonstans? Sedan väntar London. Back in Good Old Europa!
Kanske loggar du in någonstans ifrån på Heathrow, så jag berättar här vad som hände igår…
Pappa och jag höll på att röjde undan det sista för att sedan kunna ta oss ut till landet. I hallen stod grejerna vi skulle ha med oss.
Då ringde Ludde. ”Hej mamma, jag har skurit av mig fingertoppen!”.
Eftersom Ludde ringer minst ett sånt samtal i veckan, och sedan garvar rått åt min oro, så trodde jag denna gång faktiskt inte på honom. Jag garvade därför bara och frågade han skurit av något mer.
”Det är på allvar!”
”Yea… Right!”
”Du får prata med Leo!”
Och så kom Leo till telefonen och bekräftade att det stämde. Ludde skulle slica upp en apelsin och hade skurit sig djupt ner i fingertoppen på vänster hands lillfinger.
”Vad ska vi göra?” (undrade Leo) ”Det behöver nog sys”.
Sagt och gjort. Leo tepjade (med sporttejp!) och satte lillbrorsan i en taxi till SöS-akuten. Själv var han ju tvungen att stanna kvar och ta resten av simskolegrupperna ensam.
Pappa och jag packade snabbt in oss i bilen och åkte till SöS. Där en blek Ludde satt med ett blodigt lillfinger.
Sedan fick vi vänta. Det är sjuksköterskestrejk i Sverige just nu… Jag tror inte jag behöver säga så mycket mer. Dessutom ät det värmebölja så akuten var full av gamla med yrsel och hjärtproblem, samt yngre män som cyklat och åkt rullskridskor och såg ut som de gått igenom en mangel ungefär. Luddes lillfinger såg rätt patetiskt ut i sammanhanget. Men han hade ju ont, och var yr och illamående.
Pappa valde därför att åka vidare ut till landet, eftersom vi hade Emma med i bilen, och jag stannade med Ludde.
Nu tog det ”bara” ungefär 3 timmar, sedan kom ortopeden och kikade, och sa ”Jag syr det här”, och Ludde blev ännu blekare om nosen och fick lägga sig på en brits. Sedan fick han en bedövningsspruta, och blev mer grön i ansiktet… och därefter började ortopeden att sy… och då mådde Ludde inte alls bra. Första stygnet kändes… Där hade bedövningen inte tagit. Tårarna rann på lillebrorsan. Fast han försökte vara en cool 16-åring med ett patetiskt lillfinger.
När läkaren sytt klart (3 stygn) så var Ludde nära att svimma, så det blev fötterna upp och huvudet ner snabbt som attan. Sedan fick han ligga så ett bra tag och återhämta sig, och alla på sjukhuset var jättegulliga och sa att det var sååå vanligt, och att han hade varit sååå duktig. (Och gav honom 2 alvedon mot värken).
Efter någon halvtimme fick han sätta sig upp försiktigt, och då var fingret i ett fint bandage. Sedan gick vi långsamt ner till 4:ans buss och åkte hem. Där fick han god pasta, och då hade alvedonen börjat funka, och han var mätt och belåten – och gick ut och spelade fotboll med några kompisar.
Då tog jag bussen ute till landet. Äntligen! Ca tjugo i sju på kvällen kom jag äntligen fram. Här blommar körsbärsträden för fullt, och det är ännu fler gullvivor i backen, och nu är det närmare 25 grader i skuggan. Jag tror till och med du skulle tycka att det var skönt att vara här!
Jag har dammsugit och tvättat golven inne, samt börjat rensa takrännorna. Nu tänkte jag ta en kopp jordärtskockssoppa och sätta mig i solen ett litet tag. Det gäller ju att pressa tills du kommer hem och får oss alla att känna oss som albinos. 😉
Hör gärna av dig från London.
Vi satsar på att vara på Arlanda till 17.00. Har du någon aning om vilken terminal ni kommer till?
Jag tror jag messar dig ikväll, när du landat på Heathrow. 😉
Pussar och Kramar
Från Mamma (som nu börjar bli pirrig i magen av väntan!)
Lämna en kommentar